Jag tror jag har haft för många vänner att hålla reda på förut (fast det låter rätt sjukt), vilket har stressat mig mer än stärkt mig. Jag har liksom inte haft någon skillnad på bra vänner och bekanta. Alla har varit lika viktiga för mig, tyvärr inte jag för dem och då har jag hållit i hela relationen istället. Det håller ju inte i längden.
Så jag tror nog nu att hela den här ifrågasättningen av vännerna satte igång då jag i somras kände att jag var på väg in i väggen. Rannsakning av mig själv och min livsstil och vad som stal energi.
Nu har jag svarat själv på mina frågor. Se där!
4 kommentarer:
jag har massor med kramar övers till dig ;)du får fantisera ihop dem haha :) tror du inte att de också kan vara att alla förändras, att man går och utvecklas åt olika håll.småbarns förälder, javisst! men man får nya intryck och uppfattningar och mognar under en hel livstid. rätt som det är så står man där och kanske inte känner igen den relationen man en gång haft med andra. vänskapsrelationer kommer och går,man ska nog försöka att inte lägga för mycket känslor i alla relationer. man har sina riktigt nära vänner och det är väll dem man faktiskt ska lägga energi bakom. nu menar ja inte att man inte ska lägga någon energi på andra vänner men att man kanske inte ska bry sig allför mycket hela tiden. kram
Ja för egen del har jag alltid kännt när det "börjar bli för många vänner" (låter som sagt lite löjligt men), jag har alltid haft en skara av NÄRA vänner..som jag umgås regelbundet med och håller kontakten med varje vecka. Mer behöver jag inte och vill inte ha (jo klart vänner och bekanta, men just sådana som jag inte engagerar mig lika mycket i, men ändå bryr mig om), det blir för mycket för mig då, jag blir stressad av att "behöva" träffa alla med jämna mellanrum. Jag vet precis var kvoten är nådd och då när jag märker att någon "försöker ta sig in i mitt liv" (låter också skitlöjligt) men jag redan har det jag behöver har jag helt enkelt visat att jag inte är intresserad. För jag VET att det bara blir soppa. Är nog därför jag inte upplevt mina relationer jobbiga heller (förutom den tiden då en skolkompis satte sig som ett plåster på mig även fast jag visade tydligt att jag inte var intresserad. Men det visade sig senare också att hon har en psykisk störning så det är ju en annan grej), när jag alltid hållt dem på en sådan nivå jag "orkar med".
Så det är nog absolut det som är svaret jo, att hålla sig till de närmaste, de man tycker allra bäst om och som ger en glädje och energi!
Johanna: Jag fantiserar och fantiserar!
Visst kan det handla om att förändras också, helt klart. Jobbigt att fundera på sådana saker. Men nu tror jag att jag struntar i det ett tag :)
Carola: Jo, jag tror det också. Jag har alltid haft för mycket och för många att komma ihåg. Dags att vara mer egoistik och tänka på vad jag mår bra av.
Kram på er!
Jättekloka insikter Linda!! Bättre några BRA vänner än många mindre bra =)
Skicka en kommentar